Den försvunne greven

Kapitel 1

Jag heter Alma och är tolv år. Jag har rakt mörkbrunt hår och har en bästis som heter Sofie. Jag bor på Råå med min mamma och pappa på Fiskaregatan 7 nära min skola, Råå södra. Jag har bott här enda sedan jag var 3 år. Mitt rum har lila väggar och en stor vit matta på golvet mitt i rummet. Jag har ett fönster högt upp på väggen som har utsikt över havet och under det ett fint, gammalt vitt skrivbord. Mot väggen mitt emot står min säng. I den sover jag just nu.

Klockan är 06:14 en Tisdags morgon. Om en minut ringer min väckarklocka och då börjar en än gång min stressiga morgon för att hinna till skolan. Idag ska vi ha historia och det har jag sett fram emot. Vi ska börja jobba med något nytt men jag vet inte vad.

Ring! ring! sjuter väckarklockan.

Nu börjar det. Jag hoppar upp ur sängen och klär på mig vita jeans och en orange långarmad tröja med grönt blommönster. Om 1 timme och 10 minuter är jag på cykeln till skolan. Det är bara 2 minuter dit. Jag möter Sofie i korridoren till klassrummet. Hon har gjort en fläta av sitt glansiga svarta hår, och hon hade sin nya blåa blues.

Hej, visste du att vi kommer att prata om Råå idag på historian? frågar hon.

Nej, vad roligt, vad med Råå ska vi prata om? undrar jag.

Vet inte, svarar Sofie.

Vår lärare Isabella öppnar dörren och vi går in i klassrummet. Hon har sin vanliga gröna klänning med röda prickar. Den är alldeles för julig för oktober tänker jag. Jag sätter mig på min vanliga plats och kollar på dagen. Vi börjar med svenska och vi har historia efter lunch. Jag tar fram mitt svenska skrivhäfte och en läsförståelse bok. Jag känner mig hungrig.

Kapitel 2

När det äntligen blir dags för lunch börjar jag fundera vad jag verkligen kan om Råå. Jag vet inte så mycket om Råås historia iallafall. Det är jag övertygad om. Mest vet jag om vilka affärer som finns här och vilken frisör som är bäst. Ja, det är typ det ända. Jag äter upp mitt ris och kyckling. Paprikan smakade alldeles för blött och mjukt för att den skulle få komma till min kräsna mun.

På rasten satt jag och Sofie på gungorna och pratade om vår planerade sovis vi tänkte övertala våra föräldrar att gå med på, även om det var torsdag till fredag. Alltså skoldag. Vi övade på när jag skulle se förkrossad ut, när Sofie berättade för sina föräldrar och de sa nej o.s.v. Allt detta för att hon skulle på läger med divan Katrin under helgen. Henne gillar jag inte! Hon kallar mig ”Lillis”. Hon behöver inte mobba mig bara för att j ag inte är längst och populärast i klassen. När klockan ringer in och vi går in och sätter oss på våra platser så märker vi att ingen annan är i varken korridoren eller klassrummet. Var är alla? Vi går runt i skolan och kollar i de olika klassernas klassrum. Klass 1, 2 …

Just det! vi skulle ju vara i 3:ornas klassrum! kojtar jag.

Vi måste ha bättre koll nästa gång! säger Sofie.

Vi rusar som knäppisar upp för trapporna och in i klassrummet. Isabella stirrar surt på oss. Vi skyndar oss att hitta varsin ledig plats och Isabella fortsätter prata.

Som sagt, ni ska forska om gatorna närmast vattnet här på Råå, sedan ska ni redovisa om gatan. Ni ska delas in i grupper och forska om en gata tillsammans i gruppen. Jag tänkte att ni ska ha samma grupper som i engelskan. I engelskan är det jag, Sofie och Linus som diskuterar. Vi är grupp 5.

Grupp 1 tar Skepparegatan, grupp 2 tar Jungmansgatan, grupp 3 tar Kaptensgatan, grupp 4 tar Styrmansgatan och grupp 5 tar Coyetsgatan.

Det blir nog lätt, tänker jag. Alla gatorna handlar ju om sådana som jobbar på båtar. Så är det nog också med Coyetsgatan.

Vi satte oss i grupperna och tog en dator. Väggarna i klassrummet var vita utan mönster eller tavlor. I detta klassrummet skulle jag aldrig trivas. Jag är mer en sån som älskar färg, utan det mår jag dåligt.

Kapitel 3

Vi kan börja att söka på Coyetsgatan på google, det funkar alltid, sa Sofie.

Det blir nog bättre om vi söker på Coyet, näsas Linus.

Jag har aldrig gillat Linus. Han är FÖR självgod. Han blir så stolt och näsig när han känner sig bättre än någon annan. Kommer han att fortsätta så här så får jag snart ett utbrott! Om jag vågar.

Jag skriver motvilligt in Coyet i sökfältet men det kommer bara upp att Coyet var en gammal släkt med mycket pengar som typ ”försvann ” eller ”dog ut”. Släkten hade ett märke också. Det var blått med röda lejon och något som liknade ett ljus.

Här står ju inget, sa jag besviket.

Jag såg mig omkring. Alla andra hade redan tagit fram papper och börjat skriva.

Vi ligger efter, sa Sofie.

Vi kanske kan fortsätta efter skolan? sa Linus nästan vänligt.

Okej, sa jag undrande.

Vi bestämde att vi skulle mötas vid tredje bryggan nere på stranden efter skolan.

Resten av dagen gick väldigt långsamt .Men till slut slutade vi. Jag tog på min vanliga vita höstjacka och började gå mot stranden. De andra hade inte kommit än. Jag satte mig på bryggan och såg mig omkring. Det var nästan vindstilla. Jag upptäckte något särskilt som intresserade mig. Det var en liten träbit högt upp på stranden. Den såg jättegammal ut. Jag gick bort till den och plockade upp den. Samtidigt kom Sofie och Linus gående ifrån skolan. De verkade osams.

Vad är det? frågade Sofie när hon fick syn på mig och träbiten.

Vet inte riktigt, sa jag.

REVE COY, läste Linus högt från träbiten.

Tror ni den har att göra med Coyet och Coyetsgatan? undrade jag.

Var inte fånig, det är jag säker på att den inte har, sa Linus.

Den värkar jättegammal, sa Sofie.

Jag tror att den är ifrån en båt.

Det blev tyst en stund. Vi började gå bort emot några bänkar där vi brukar sitta på rasten. Om det inte står något på Google så kanske vi kan kolla om det är någon på Coyetsgatan som vet något, sa Linus.

Smart, sa jag. Den ligger rakt upp här.

Kapitel 4

Vi ändrade riktning och började gå upp mot Coyetsgatan. Den låg ganska nära skolan. Vi såg oss omkring på de fina husen som alla såg olika ut. Ett i tegel, ett i gul puts, ett korsvirkeshus mm. Vi knackade på det första huset. Det var av mörkbrunt tegel och hade en liten trappa upp till en stor ekdörr. Ingen öppnade.

Ingen är hemma, sa jag tyst.

Vi kan väl prova det stora gula huset? frågade Sofie.

Varför just det huset? undrar jag.

Jag vet inte, det känns rätt, sa hon.

Nu ville alla gå in där. Vi knackade på. Dörren öppnades långsamt. Där inne stod en äldre man. Jag ångrade mig direkt och ville gå tillbaka, men det gick inte. Han hade vitt/grått hår och en stickad brun tröja. Jag var säker att han hade köpt den på en loppis och att den var i XL.

Vad vill ni? frågade han med hes röst och kollade på oss med mörk blick.

Eeeh, eeh, vi jobbar med en uppgift och, och, stakade jag med entonig röst.

Han tittade konstigt på mig. Jag tog ett steg tillbaka och puffade till Sofie.

Vi forskar om Coyetsgatans historia och undrar om du vet något? säger Sofie och jag tittar tacksamt på henne. Hon ler mot mannen. Hur kan hon låta bli att vara rädd? Han är ju en främling!

Kom in, säger mannen. Jag går skakande in i hans hus. De andra går före. Det var gamla gul/brun rutiga tapeter på väggarna och det låg en stor röd matta på golvet. Ganska mysigt ändå. Det stod ett stort bord i mörkt trä mitt i rummet med fina gammeldags stolar runt. Vi satte oss.

Så vad exakt vill ni veta? frågade mannen.

Alltså, vi vill bara veta hur Coyetsgatan fick sitt namn, vet du? sa Linus.

Javisst vet jag lite om det. Så här var det…

För många hundra år sedan bodde det en greve här på gatan som hette Greve Coyet. Han ägde hela gatanoch hade ett stort mäktigt hus som var lika stort som 6 vanliga hus här. Coyet hade ingen familj, så han bodde ensam och gick sällan ut. Han hade inga vänner direkt, så han var mycket elak. Den ända gången man såg honom komma ut var när han skulle fiska med sin fina lilla fiskebåt i ek. Men en dag hände något konstigt. Min farfars, farfars, morfars morbror Åke bodde här på Råå och var fiskare. Man hade inte sätt något av greven på ett tag och trodde att han var sjuk. Men när Åke kom ner till stranden för att ro ut med båten så såg han något vid vattenbrynet, det var en människa, ett blodigt, vitt lik som tillhörde Greve Coyet.

Oj, sa jag både skrämt och förvånat.

Ser ni huset där? sa mannen och pekade ut igenom fönstret på ett fint, gammalt hus i orange/rött tegel med vita detaljer runt taket. Det huset var en del av ett av tornet till Coyets enorma hus.

Tack så mycket, sa Sofie. Vi måste nog gå nu.

Och förresten, jag heter Fredrik, sa mannen när vi tog på oss våra grejor.

Jag heter Alma, sa jag. Det här är Sofie och Linus, sa jag sedan, ganska vänligt.

När vi stod klara och skulle gå ut så räckte Fredrik mig ett litet häfte.

Det här är en översättning av det Åke skrev. Där står lite mer. Jag tog emot häftet vinkade hejdå och gick ut.

Kapitel 5

När vi gått ut från Fredriks hus tog jag fram träbiten igen som jag stoppat i väskan.

REVE COY = GREVE COYET, tänkte jag högt. Jag såg på träbiten.

Tror ni att den var en del av hans fina träbåt? undrade Sofie.

Det är den säkert.

Linus tittade surt på träbiten, för att han hade fel om den. Vi bestämde oss att prata mer imorgon, och jag började gå hem mot. Silket mysterium vi har blivit indragna i. Det här är lätt den näst spännande gatan på Råå. på första plats kommer ju absolut Fiskaregatan för där bor ju jag. Haha, kul va. Jag är världens tråkigaste människa typ. Jag tänker på allt jag vet hitils: Coyetsgatan har fått sitt namn efter en greve som bodde där innan, Greve Coyet. Han var den sista i sin släkt och dog när han var ute på havet med sin fina båt. Varför vet man inte.

När jag kom hem satte jag mig och läste Åkes bok. Där stod en massa grejor som bara gjorde mysteriet mer och mer mystiskt. Innan de hittat honom hade det inte varit någon storm eller oväder som kunde gjort att båten inte höll, det hade faktiskt varit fint väder och vindstilla. Det stod också om att en fattig man som bodde vid vattenbrynet hade sagt att han såg händelsen och att Coyet hade suttit still i båten och kollat rakt ut över havet när han bara plötsligt började ro mot ingenstans och sedan var han borta. Jag blir bara mer och mer förvirrad nu. Men den där mannen brukade tydligen ljuga ofta så ingen trodde honom Jag blev snart allt för trött och gick och la mig.

Nästa morgon vaknade jag på samma sätt som igår. Klockan var 06:15 och allt var stressigt. När jag kom till skolan så stod Sofie som vanligt vid sin plats och väntade. Jag gick fram till henne och berättade allt jag läst om i boken. Jag berättade också om att jag läst om att Coyet hade en dagbok där han skrev ner allt som hände varenda dag.

Kapitel 6

Den måste vi få tag i, sa Sofie.

Jag har redan tänkt på det, sa jag och räkte fram ett papper.

Jag vaknade mitt i natten och tog ett glas oboy, korkat va? Sedan hade jag så mycket energi så jag inte kunde somna utan istället gjorde jag upp en plan för att få tag i dagboken. Jag har läst på en del och jag vet att Coyets sovrum låg i tornet alltså i det huset som står där nu. Det som nu är en vind var innan sovrummet. Familjen som bor där nu är på semester i Spanien i 3 veckor så vi får ta oss in själva.

Hur har du fått reda på allt det här? frågar Sofie.

Boken, eniro och lite gissningar, svarar jag stolt.

Jag väcklar upp pappret och visar henne min fina ritning.

Du är ju helt dum i huvet, säger hon bara med stora ögon. Inte kan vi väl göra inbrott!

Det är inte inbrott, så här gör alla detektiver för att få reda på någonting, svarar jag halvsurt.

Jag är på, säger en röst från ingenstans.

Linus huvud dyker upp bakom min axel.

Och tack för att ni bestämmer allting tillsammans med mig, säger han ironiskt.

Jag vet ärligtalat inte, säger Sofie fundersamt.

Tänk på det, säger jag.

Dagen gick långsamt. Jag var trött efter allting jag gjort igårkväll. Alla lektioner tog lång tid men tillslut var sista mattepasset över och vi fick gå hem. Jag gick ut i korridåren och mötte Sofie.

Har du tänkt på det?

Jag följer med, säger hon.

Yes! utropar jag.

Jag tänker inte låta dig få en kväll med Linus ensam, säger Sofie förklarande och vi skrattar. Vi cyklar hem till mig och jag visar min ritning över hur vi ska komma in i huset.

När det äntligen börjar bli kväll så börjar vi. Sofie knackar på dörren men ingen öppnar. Hon gör tecken till Linus som står på brandstegen. Han öppnar fönstret på övervåningen och klättrar in. De hade stått på glänt. Han går sedan ner och öppnar dörren. Jag och Sofie skyndar oss in. På något sätt känner jag mig hemma i huset, jag har varit här förut. Var det inte, jo det var min mosters gamla hus ju!

Vi gick upp och jag hittade direkt dörren till vinden. Där uppe var inte så fullt med saker som jag trodde. Det var hyfsat högt i tak och det stod några stolar och två olika kistor. Vi gick genast fram till de och började leta.

Varför tror du att den är här, och inte i en soptunna från hundra år tillbaka?säger Sofie

Nu är det jag som har en magkänsla, svarar jag och börjar rota i en av kistorna.

Här är den! ropar Linus som letade i den andra kistan och håller upp en bok.

Ja! ropar jag och tar boken.

Vi kollar på de sista sidorna, säger jag.

Jag läser högt.

”Idag såg jag något märkligt ute på havet, ett skäpp med tre segel och bakom det kom ett stort måln” läste jag från skrivstilen.

Jag blir stel i hela kroppen. Jag stirrar på Sofie med skräckslagna ögon. Den flygande holländaren! bar det ända jag fick fram. Så var det! Coyet satt och såg ut genom fönstret då han såg skäppet. Kaptenen på skäppet är en demon och suger sig in i hans kropp. Demonen gör så att Coyet tar sig ut på havet och ombord hans skäpp. Skäppet sjunker och kvar finns hans lik. Har ni inte hört om spökskäppet med kaptenen som drar sig till människor med dödslängtan? Så gick det till! Detta kommer bli den bästa redovisningen nånsin!

Av Alice Rosell, åk 5

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.