Kan du känna det?

Tavlan gnisslade uppe på väggen. Ikväll så skulle jag vara ensam hemma, mamma är borta, jag vet inte vart. Man hörde åskan och regnet som smattrade mot vårt tak. Jag har försökt sova men det gick inte, som att mina ögon bestämde vad jag ska göra och se. Jag ställde mig sakta upp från den hårda sängen. På ena axeln hade nattlinnet åkt ner så man såg bandet från min topp. Jag gick till vardagsrummet och ställde mig i skafferiet. Varför funkar inte lampan? Mullret från åskan hördes och blixtarna som slog ner mot havet på Råå. Jag tog ett sömnpiller. Jag vet inte varför jag har behövt sömnpiller på senaste tiden, har det hänt något? Varje gång jag tog ett sömnpiller gjorde det ont i magen för att det är typ så det funkar säger mamma. Jag kollade ut i fönstret medans jag la tabletten på tungan och svalde den. Jag kisade lite för jag tror jag såg något där ute. En liten flicka låg ner på marken med ryggen emot mig så jag såg inte ansiktet. Hon hade likadant nattlinne som jag. Jag kollade på mitt nattlinne och sedan på hennes, de var likadana! Borde jag gå ut och fråga vad som hänt? Jag gick mot vår verandadörr, öppnade den och gick ut i regnet. Hon låg där som att hon vore död med böjda ben och handen över magen. Hon låg på det gröna gräset och jag var snart där. Några meter till, några sekunder.

Hallå, sa jag lite tyst.

Hon rörde sig inte och var helt tyst. Var hon på riktigt död? Hon påminde mig om någon men jag vet inte direkt vem. Helt plötsligt rörde hon på benet.

Mamma, hjälp, viskade hon.

Jag såg en man komma med en vanlig matkniv i handen mot oss. Han hade slitna kläder.

Din jävla unge, skrek han!

I samma ögonblick blev jag stum jag hade inget att göra. Jag såg hur hon ställde sig upp kvickt.

Mamma, Hjälp, skrek hon.

Jag insåg att det var jag, det var jag när jag var liten. Jag såg mitt ansikte, så rädd jag var för pappa. Pappa misshandlade mig i ett år, varannan vecka eftersom mina föräldrar var skilda. Jag brukade lägga mig i mammas trädgård. Jag blundade. Allt blev tyst. Jag öppnade ögonen. Allt var borta, jag såg ingenting, ingenting var kvar. Jag skulle precis gå in.

Han gjorde det här, sa lilla jag.

Hon höll fram händerna och blod rann ner. Plötsligt kände jag att det gjorde ont, jag visste inte vart. Jag kollade på händerna, blod rann ner.

Vad händer? Vad händer!?

Jag kände hur tårarna skulle falla ner. Pappa kom mot lilla jag. Han hade en kniv som han satte in i hennes ben.

Aj! Skrek jag.

Det rann ner blod från benet och mitt vita nattlinne blev rött av blod. Rivsår öppnades upp på armarna och jag skrek. Han tog till slut sitt sista slag, vid hjärtat. Jag kände hur ett tryck vid mitt hjärta rörde mig. Jag är död. Död. Men min själ finns kvar. Det sägs att själar finns för alltid. Båda vi två föll ner på marken med ett förkrossat hjärta. Med slutna ögon hade jag inga känslor kvar. Döden är ett hårt ord som alla varelser får uppleva. Snart händer det dig

Av Flora, åk 5.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.