Drömmar

Nej! skrek jag.

Du ska umgås med Elina oavsett om du vill eller inte och hon kommer om en timme, så gå och sätt upp extra sängen på ditt rum, sa mamma med en arg och irriterad röst.

Jag skulle vara tvungen att umgås med min irriterande kusin hela sommarlovet. Elina är lika gammal som jag och hon är rätt lik mig. Hennes hår är blont med stora lockar som formar sig runt hennes ansikte precis som jag men jag har brunt hår. Hennes ögon har samma havsblåa färg som jag.

Motvilligt hämtade jag nyckeln låste upp dörren och gick upp för trappan som ledde till vinden. Jag gillade inte att vara där uppe, det var läskigt och det kändes hela tiden som om någon iakttog var enda rörelse jag gjorde. Jag tände lampan och kollade mig omkring, det kom in lite ljus genom ett fönster längst bort i rummet. Stora kartonger med foton, gosedjur och leksaker som ingen använder längre var placerade i hela rummet. Min blick fastnade på ett bord bredvid fönstret men det var inte bordet jag tittade på utan det var smyckeskrinet som stod på bordet. Jag gick fram till det och min blick gled ner mot sidan av skåpet där Katarina stod graverat i guld. Katarina var min farmors mamma. Innan pappa hade dött i bilolyckan hade han berättat att hon var elev på den gamla flickskolan som lagts ner, men kommunen hade inte gjort något åt det. Han sa också hon var väldigt äventyrlig och påminde om mig. Jag kände något varmt rinna ner för kinden, jag började alltid gråta när jag tänkte på honom. Det var bara fyra år sedan han blivit på körd av lastbilen.

Vad gör du?

Jag hoppade till av förvåning.

Du har varit här uppe i en evighet.

Jag glömde bort tiden, sa jag med en irriterad röst fortfarande upprörd sen förut.

Elina kommer om tjugo minuter så du får skynda dig.

Jadå jag är på väg, sa jag med en trött röst.

Jag gick bort till det lilla smyckeskrinet och tog det i händerna. Jag tänkte att det skulle passa bra på nattduksbordet i mitt nya rum.

Jag hörde en bil svänga in på uppfarten.

Gå och öppna, skrek mamma från köket.

Jag gick bort till dörren log det falska leendet jag alltid använde när vi träffade dom.

Hej, sa jag med en så glad röst att det lätt fånigt.

Hej Bella, sa Elina med ett lika falskt leende och fånigt glada röst.

Hej, sa någon med en vuxen röst.

Jag hörde en dörr smällas igen och min moster Sara kom ut genom bilens förarsäte med händerna fulla av bagage till Elina.

Kan jag få lite hjälp, sa hon med en ansträngd röst.

Såklart, sa jag medans jag gick mot henne.

I ögonvrån såg jag att Elinas min spändes, hon sprang före mig och tog väskorna som Sara precis höll på att tappa.

Tack Elina, sa Sara.

Vi satt och fikade innan Sara skulle åka till flygplatsen för att åka till sitt nya jobb i Spanien.

Sedan avslutade jag hela skolavslutningen med en egen sång, sa Elina malligt.

Nämen vad roligt, sa mamma.

Jag måste åka nu för att hinna till flyget, sa Sara.

Okej vi följer dig ut, sa mamma.

Vi gick efter Sara ut i hallen och väntade på att hon skulle ta på sig sina ytterkläder. När hon tagit på sig sin skinnjacka och sandaler kollade hon sig i spegeln och rättade till sitt blonda korta hår.

Hejdå, sa hon och kramade om mig och mamma.

Jag följer dig till bilen, sa Elina.

Jag följde dom med blicken när dom gick.

Elina kramade om sin mamma och det såg ut som hon grät. Hon sa någonting och hennes mamma kramade om henne och skakade på huvudet.

Ska jag sova i den här, sa Elina med en grimas.

Ja det är inte något femstjärnigt hotell direkt, sa jag och slog ut med armarna över mitt lilla rum.

Elina suckade och satte sig på sängen. Jag kokade av ilska och var tvungen att gå ut ur rummet för att inte börja skrika, jag gick in i det stora badrummet för att lugna mig. När jag ändå var där borstade jag tänderna och håret.

När jag kom tillbaka in i rummet var Elina redan i sin säng med telefonen.

Vad gör du, frågade jag och försökte låta intresserad.

Jag kollar mitt instagram och jag har fått sjutton nya följare, sa hon med en exalterad röst.

Okej, sa jag och slutade låtsas var intresserad.

Jag la mig under mitt blåa täcke. Det var varmt och jag somnade direkt.

Jag och mamma satt nere i köket och hade precis ätit klart vår frukost när Elina kom ner. Hon hade en marinblå sidenpyjamas på sig.

Varför väckte ni inte mig, sa hon med en en gäspning.

Vi ville inte störa din skönhetssömn, sa jag med ett hånleende.

Hon gav mig en grimas och satte sig ned på den lediga stolen mitt emot mamma.

Ta för dig vad du vill ha, sa mamma och slog ut med armarna över vårt fullt uppdukade matbord.

Tack, sa hon snabbt och tog en maka med marmelad och ost på.

Det blev tyst och jag tog min andra macka.

Vad hade ni tänkt hitta på idag, sa mamma för att bryta tystnaden.

Jag måste packa upp och landa lite, det blir ju lite omskakande att flyga hit från USA, sa Elina.

Såklart, jag är hemma hela dagen så säg bara till ifall du behöver något, sa mamma med en så vänlig röst hon kunde.

Du Elina, vill du med till stranden sen? sa jag och försökte vara trevlig.

Kan jag väl, svarade hon och ryckte på axlarna.

Följer du med upp och hämtar sakerna? frågade jag Elina.

Visst, om du så gärna vill, svarade hon och gick upp för trappan.

Sakerna finns inne på mitt rum, skrek jag samtidigt som jag sprang efter henne.

När jag kom in i rummet satt Elina på sängen med “mitt” smyckeskrin i händerna. Jag packade snabbt ihop badkläder och handduk.

Kommer du Elina? jag är klar, sa jag

Jag är på väg, svarade hon.

Men tydligen hade hon glömt att hon hade smyckeskrinet i knäett och när hon reste sig trillade det ner i golvet med en duns.

Vad gör du? skrek jag samtidigt som jag slängde mig ner och tog upp skrinet.

Förlåt jag tappade det, de var inte meningen, sa hon medans hon satte sig brevid mig.

Det verkade som att hon faktiskt var ledsen. Jag vände för att se om det skett någon skada med smyckeskrinet. Det hade trillat av en liten träbit på sidan men det perfekt runda hållet kan inte ha skapats av sig själv. Det såg ut som att det låg någonting där i, jag stoppade in fingret i hålet och mycket riktigt låg där något, jag fick ut en liten ihoprullad lapp.

Vad är det? frågade Elina bakom min axel.

En lapp, svarade jag.

Jag vecklade ut den och började läsa högt.

Du som nu hittar denna lapp har ett stort ansvar. Ta dig till den stora gula byggnaden och öppna numer 13 och lista ut det mysterium som jag aldrig hann avsluta.

Lycka till! med vänliga hälsningar Katarina.

Verkar som det äntligen börjar hända något här, sa Elina.

Men var är den stora gula byggnaden? frågade hon.

Kom, sa jag och gick bort till fönstret.

Jag svepte med blicken över stranden och stannade med blicken på en liten tjej och hennes pappa som köpte glass. Bakom dom stod en skylt och på skylten stod det RÅÅS CAMPING med stora bokstävar. För bara några år sedan var det jag och min pappa som stod där nere och köpte glass.

Hallå Bella vakna! vad ville du visa mig? sa Elina.

Förlåt, sa jag och skakade på huvudet för att kunna tänka igen.

Jag sträckte ut handen och pekade på den stora gula byggnaden längst ner vid slutet av strandens vänstra sida.

Okej vi gör så här, idag går vi till stranden och så kan vi gå till skolan imorgon men jag vet inte hur vi ska komma in, sa Elina tveksamt.

Det vet jag, för imorgon är där öppet för styrelsemedlemmarna att komma ditt klockan 12:00 för att studera lokalen, sa jag.

Hur var det på stranden?, frågade mamma när vi kom tillbaka.

Vi hade kul men nu vill jag bara ha mat och gå och lägga mig, sa jag och gäspade.

Okej jag fixar det nu, sa mamma.

Kom vi måste fixa en sak, sa Elina och blinkade med ena ögat.

Jag gick upp för trappan men stannade halvvägs och gjorde en gest för att visa att hon skulle komma med.

När vi kom upp till mitt rum tog jag en ryggsäck och började leta efter något användbart.

Har du en kompass? frågade Elina och sökte med blicken.

Nej, men vi kanske har en på vinden. Där finns säkert fler användbara saker där uppe, sa jag och började gå mot vindstrappan. Jag öppnade dörren, gick upp för trappan och började leta i den första kartongen jag såg. Elina gick längre in och började leta i en annan kartong som såg ganska sliten ut.

Jag har hittat en kompass och en kikare!, sa hon och tog upp dom i handen för att jag skulle kunna se.

Vad bra, sa jag och gick bort till henne.

Vakna! vakna! skrek Elina och skakade mig.

Jag är vaken, mumlade jag.

Plötsligt gick det upp för mig, det var idag vi skulle till skolan och det var idag vi skulle få reda på vad som fanns i nummer 13. Jag satte mig spikrakt upp och kollade på klockan, 09:00.

Varför väckte du mig inte, skrek jag.

Jag har ju försökt, sa hon anklagande.

Okej jag är vaken nu. Vi måste skynda oss att packa, sa jag medans jag gick upp ur sängen tog min väska och började lägga ner saker som vi plockat ihop kvällen innan.

Vart ska ni, sa mamma när vi tog på oss skorna.

Vi ska till stranden, sa Elina snabbt och kollade på mig.

Jag nickade och böjde mig ner för att knyta min sko.

Är allt okej? frågade mamma och kollade på mig.

Jadå allt är bra vi ska bara till stranden inget konstigt med de, sa jag i ett enda andetag.

Okej vi ses sen, sa mamma och vinkade efter oss när vi gick iväg.

Vi är framme, sa jag och pekade på den stora gula byggnaden framför oss.

Vi ställde cyklarna och var på väg in i byggnaden. Jag ryckte i dörren och den öppnades med ett klick.

Vi gick i korridorerna och letade efter skåp nummer 13.

Jag tror det finns där uppe, sa Elina och pekade på trappan som ledde upp till vinden.

Varför tror du det? Frågade jag.

För här är skåp nummer tolv, sa Elina och pekade på skåpet hon stod vid.

Jag gick upp för trappan och hörde att Elina följde efter mig. Jag stannade när jag kommit upp för trappan.

Där, sa jag och min röst darrade.

Elina gick fram och tog tag i handtaget och ryckte upp dörren. En liten lurvig ljusbrun sak trillade ner från hyllan i skåpet.

Jag gick långsamt fram och tog upp en liten brun björn.

Vad är det, sa Elina och pekade på en lapp fastsatt på höger öra.

Jag tog tag örat och började läsa högt.

Hej vi ska vara vänner för EVIGT , läste jag högt.

Är det den vi har letat efter? en nalle? sa Elina och stampade med foten i marken.

Vi tar den bara och går hem, sa jag medans jag öppnade ryggsäcken och la ner nallen.

Vad ska ni göra? Frågade mamma.

Gå och lägga oss, sa jag och började gå upp för trappan.

Jag fattar inte att vi slösade bort en hel dag på en nalle, sa Elina när vi var uppe på mitt rum.

Men det måste vara något med nallen annars skulle den inte varit så viktig för Katarina, sa jag och undersökte nallen.

Det finns inget speciellt med den här nallen, sa Elina medans hon tog den från mig och slängde den i hörnet.

Klockan är tio vi borde sova nu, sa Elina och la sig i sin säng.

Jag somnade nästan direkt den kvällen.

Jag vaknade av ett högt skrik.

Aaaaaa! skrek Elina.

Vad händer? skrek jag med en livrädd röst.

Den är bredvid mig, sa hon och darrade på rösten.

Jag ställde mig upp för att se vad det var hon var så rädd för. Den bruna nallen från igår låg och kollade rätt på henne.

Det är säkert mamma som har trott att den var din och lagt den bredvid dig, sa jag och försökte lugna ner henne.

Okej det var säkert så, andades hon.

Kom vi går och äter frukost, sa jag.

Jag gick ner till köket med Elina i släptåg.

Aaaaaa! skrek jag och Elina samtidigt.

Framför oss satt en brun nalle med en skål bredvid sig.

Den här nallen skrämmer verkligen mig, sa Elina med en livrädd röst.

Jag vet vad vi ska göra, sa jag medans jag gick fram till nallen tog tag i den och slängde den i soptunna.

Bra nu är vi av med den, sa Elina.

Mamma vi går upp, sa jag när vi var på väg upp för trappan.

Okej, jag går ner till stranden ett tag, sa hon.

Vi gick in på mitt rum och jag satte mig på min säng.

Vi borde bädda, sa Elina och lyfte på täcket.

Aaaaaa! jag blev så rädd att jag råkade välta ner mitt glas med vatten på hennes säng och en droppe träffade nallens öra. Det var som att vattnet brände sönder nallens öra. Ett hål bildades i det högra örat.

Hur kom den dit, sa Elina och darrade med rösten.

Jag,vet, skrek jag nästan av lycka att komma på hur man skulle göra.

Vad vet du? frågade hon och kollade på mig.

Du ska få se, sa jag och sprang ner för trappan med nallen under armen.

Vänta på mig, sa Elina när kom ut till mig i hallen.

Ta på dig dina skor, sa jag och kastade dom till henne.

När hon hade fått på sig skorna tog jag hennes hand och började springa.

Vart ska vi? frågade Elina mellan sina andetag.

Stranden, sa jag och ökade farten.

Vi hade till slut kommit fram till ändan av bryggan vi stod på.

Vad ska vi göra här? frågade Elina och kollade undrande på mig.

Kolla, sa jag och kastade iväg nallen ut i vattnet.

Plötsligt försvann solen och en blixt slog ner i havet. Ett stort hål bildades i vattnet och det såg ut som en hand tog tag i nallen och den försvann. Allt hände på en sekund och lika snabbt som det kommit försvann allt.

Slut

Skriven av: Sessa, åk 5.

 

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.